En krönika av Lasse Jansson.

Jag tog en biltur idag. Kollade runt lite i de trakter jag växte upp, och blev minst sagt chockad.
De slummigaste kvarteren, de med förfallna sommarstugor och vildvuxna tomter fanns inte längre.
I stället hade man smällt upp flera jätteschabrak till villor. Familjevillor stora nog att starta flyktingförläggningar eller daghem i. När man kollade in bilarna på garageuppfarterna såg man att det var hyfsat bemedlat folk som bodde i kåkarna. BMW, Volvo och Mercedes var rena dussinbilar i kvarteret. Med avsmak vände jag kylaren mot lite mer anspråkslösa kvarter och åkte hem.

Villa med dubbelgarage
Missförstå mig rätt nu. Jag är inte alls avundsjuk på den som har råd att köpa en jättevilla med dubbelgarage, men jag har ingen som helst förståelse för detta.

Dubbelgarage är väl okej, för då kan man hålla sig med nån ball hobbybil, men varför ska man skaffa sig mer problem än man behöver?

Olika värderingar
En jättekåk kräver mer energi för uppvärmning, den tar längre tid att städa, och när det är dags att måla om fasaden vill i alla fall inte jag vara med om jobbet.
Vi människor har ju lite olika värderingar, så visst kan det finnas folk som drömmer om att feja och städa, samt ha 2000 kvadratmeters tomt med gräs att klippa och trädgårdsland att sköta. Som omväxling kan man ju jaga mördarsniglar i trädgården.