Tidigare krönikor:
November 2001. Lasse Jansson.


Trångboddhetens konsekvens och positiva verkan

En krönika av Susanne Johannson


Så länge jag bodde i Umeå kände jag inte till hur man bäst skulle förpacka ett litet hem för att kunna vistas där i mer än en timme. Då trodde jag trångboddhet i allmänhet var ett tillstånd som försvann i och med efterkrigstidens sociala reformer, eller åtminstone när miljonprogrammet avslutats. Det fanns säkert Umeåbor som hade svårt att få bostad eller var tvungna att trängas två och två, eller fler, i en etta. Men det var inget som jag hade råkat ut för. Nu, fem år senare, har det förstås blivit tuffare med bostäder även där.

Efter snart fem år i Stockholm har jag nästan glömt hur det känns att kunna röra mig från ett rum till ett annat. Jag har till och med svårt att föreställa mig vad folk gör på en yta som rymmer fler rum en ett. I tre år levde jag på 24 kvm. Under halva den tiden försökte jag mig på ett samboförhållande i denna lägenhet, vilket inte föll så väl ut. Och då hade jag ändå gjort mig av med katten.

Så det var en oslagbar känsla av rymd som välde över mig när jag ensam flyttade in i en lägenhet på 34 kvm. Var skulle jag ställa alla saker nu när det gick att välja? Som tur var hade jag inte samlat på mig så många prylar.